Isabella Lundgren sång, Calle Bagge piano, Palle Sollinger bas, Daniel Fredriksson trummor
Åh, vad lekande lätt det ser ut när riktiga virtuoser spelar på sina instrument, och åh, hur musiken de närmast verkar "leka fram" går rätt igenom huden och rakt in i hjärtat.
När Isabella Lundgren gästade Jano förra söndagen, tillsammans med Calle Bagges trio, satt publiken ömsom knäpptyst, ömsom jublande i teaterns röda stolar.
Isabella har en enastående röst och sjunger jazz med stor inlevelse och mycket empati fast hon nästan uteslutande väljer låtarna som förmedlar hopp, kärlek, värme och vänskap. Just de sångerna och melodierna som finns i jazzen, som hon sade själv.
Charles Chaplins Smile, Somewhere over the rainbow och I feel pretty är bara några få exempel på låtarna som blandar det nakna vemodets märkligt rustika positivism.
Calle Bagges fingrar leker sig fram över tangenterna, vitt och svart, svart och vitt precis som texterna i de oftast mycket kända och älskade, och inte att förglömma, odödliga sångerna. Ordinarie basisten Niklas Fernkvist ersattes för kvällen av Palle Sollinger som plockade ut underbara solon, då och då i lekfulla dueller med skickliga Daniel Fredriksson som hanterar sina trummor och rytmer lika elegant som den duktigaste magiker sin kortlek.
Flera extranummer, jubel och stående ovationer från en hänförd publik som fick våra gäster att känna sig synnerligen välkomna… och lika välkomna åter.
Håkan Mossberg
