Jojje Wadenius trio, dvs Jocke Ekberg på trummor, Mattias Svensson med sin bas och Jojje själv förstås, men dessutom den otroligt skickliga saxofonisten Jonas Kullhammar som gäst.
Man ställer sig frågan hur många helt fantastiska jazz- och bluesmusiker det finns i vårt land, men inser efter lite grubblande att det självklart är enklare än så. Det är givetvis så att de allra bästa kommer just till JANO.
Vid vårens premiär var det alltså dags igen. Dags att häpna, njuta, minnas och rysa av välbehag. Runt Jojje finns två av de bästa i sitt slag. Jocke och Mattias utgör prydnader för sina respektive instrument och de fick rika möjligheter att visa det, inte minst i långa sköna solon. Jojje likaså förstås, och det var spelglädje. Något som är lika njutbart vid våra konserter som musiken själv.
Jonas Kullhammar och ”Britta”… för även om det var en ren njutning att lyssna till denna fantastiska talang rent allmänt, så hade han dessutom tagit med sig en barytonsax och just ”Britta”, vilket gav oss ytterligare sensationer.
Det är inte helt lätt att förklara ”Britta” i ord. Som de flesta instrument skall hon höras. Men vi frågade Jonas om rätt benämning möjligen kunde vara ”tvillingsax” för det rör sig verkligen om två så att säga sammanbyggda blås som förefaller vara saxofoner, med ett gemensamt klockstycke men var sitt munstycke. Ja, Jonas fick ”bred mun” när han spelade på ”Britta”. En ”britephone” – ett försök att stava utifrån hur det lät – sa Jonas att det var. Konstruerat av en amerikan, byggd i Asien i kanske 8-9 exemplar, berättade han, varav ”Britta” alltså är ett.
– Otroligt tajta, otroligt skickliga, sade jag till Jojje efter konserten, jag är både nöjd och imponerad…
– Och det var första gången vi spelade ihop med Jonas, svarade Jojje… jag tror det gick bra!
Man blir yr.
Håkan Mossberg
