Hayati Kafe vo, Claes Lundegård tp, Nisse Sandström ts, Carl Orrje p, Filip Augustsson b, Ronnie Gardiner tr.
Säsongens sista jazzkonsert blev också den näst mest välbesökta med hela 215 besökare. Det var mycket kul att höra det förväntansfulla sorlet från publiken innan föreställningen började.
Hayati började med att sjunga Harold Arlens ”I´ve got the world on a String” och eftersom konserten började punkligt i rätt tid så var det väl inte fel att nästa låt var ”Just in time”.
I första set fick vi också höra härliga ”Sweet Lorraine” och en fin blues ”Chabootie”.
Claes Lundegård, musiklärare från Nyköping, visade sig vara en mycket god ersättare för Johan Setterlind på trumpet. Filip Augustsson har vi hört tidigare på bas och han ersatte den här kvällen Kenji Rabson på bas med den äran.
Därtill med tre stycken ”levande” legendarer på scenen så blir det förstås musik på mycket hög nivå.
Hayati är en av våra bästa jazzsångare och dessutom viktig för Jano som ordförande i programrådet. Där gör han en stor insats!
Reijmyre är inte bara känt för sitt fina glasbruk utan också för en av Sveriges absolut bästa tenorsaxofonister nämligen Nisse Sandström. Nisse visade sitt fina spel bl. a. i Dexter Gordons instrumentala ”For regulars only”.
Nyss hemkommen från USA visade rytmikens mästare Ronnie Gardiner att han är lika bra som vanligt. Efter en kort genomgång i veckan med Hayati så spelade Ronnie på allra högsta nivå bl. a. i Cornelis ”Somliga går i trasiga skor”.
Publiken hyllade stående Ronnie som fyllde 80 i somras med att sjunga för honom varefter Nisse spelade ”He´s a jolly good fellow”.
Vi har fått höra en del svenska jazzlåtar den här säsongen. Denna kväll fick vi också höra Thore Swaneruds fina ”Södermalm”.
Innan jazzklubben tog Jul och nyårsledigt fick vi höra ett extranummer av Robert Wells ”den äldre” Centerpiece. En lämplig låt när vi närmar oss Julen.
Stort tack till alla som hjälpte till att ställa tillbaka stolarna på rätt plats efter konserten!
Kjell Lövbom
Redan när undertecknad skrev i vår programtidning PIJANO om kvällens attraktion, bandet PRIMA med ANDERS LINDER, tänkte jag: Söndagen den 18 november blir det åka av på Täby Park Hotel och det blev det verkligen. Maken till stämning som dessa sex multibegåvade musiker framkallade hos de 206 betalande var det länge sedan man upplevde. De kunde alla både spela och sjunga så det stod härliga till. I några nummer, t.ex. klassikern "Buona Sera" fick de t.o.m. med sig publiken i en välljudande allsång.
I spetsen för kvällens glädje och ös stod Anders Linder, som inte bara pratade och sjöng utan också växlade mellan inte mindre än fyra instrument: tenor- och barytonsaxofon, klarinett och basklarinett.
Vid sin sida hade han Primas grundare Hinke Ekestubbe, fena på tenorsax och tvärflöjt. Frontade på andra sidan gjorde välbekante Stephan Lindstein, framför allt på trombon, men inte främmande för vare sig tenorsax eller klarinett. Men vad vore dessa mäktiga blåsare utan ett rytmiskt komp. Bakom pianot, bandets musikaliske härförare Kjell Berggren även utrustad med en genuin bluesröst. Janne Bergner, lysande och lyhörd basist och Fredrik Hellberg med sång så man trodde att Louis Armstrong återuppstått i lokalen, fulländade kvällens supersextett.
Snacka om att göra skäl för gaget. Bandet Prima levde verkligen upp till sitt namn och levererade höstens längsta och i låtval mest omväxlande konsert, dock lyckligtvis utgående från den medryckande s.k. "Las Vegas jazzen". Ensemblespelet, som sagt, perfekt och därtill både soloinslag och stämsång, inte minst på svenska. Och bara sådär plötsligt hade vi tre tenorer framför oss. Avslutar med några titlar ur den drygt tjugufem låtar långa repertoaren. "In the Mood, Caravan, Splanky, Lazy River, Ain’t Missbehavin, Fars Fabrik, Ogräsbekämpningsblues, Hjalmar Bergström, Mood Indigo, Sunday" innan alla dansade hemåt på lätta fötter till extranumren "Just a Gigoloo och We meet again". Apropå sista numret frågade flera ur publiken: Varför kommer inte Prima till Jano varje år?
Per Kjellberg
Denna kväll var det åter dags för en ny rätt på den omväxlande meny som Jano vill tillhandahålla, nämligen storband i form av Västerås Allstar Jazz Orchestra. Att Västerås är en framstående jazzstad tror jag många av er vet. Vi som då och då åker på s.k. jazzriksdag hade för några år sedan lyckan att höra Västerås ungdomsstorband och blev mäkta imponerade.
Ikväll gästades vi även nybildning och utveckling av detta band, helt bestående av musiker med anknytning till Västerås kulturskola antingen som f.d. elever eller som musiklärare.Att dessa sjutton musiker trivdes tillsammans gav de en rad prov på under kvällens konsert. De var samspelta och hade förmåga att smidigt växla mellan eleganta soloinsatser och sedan snabbt återvända till sin plats i kollektivet. Kom därtill dagens gästsolist Karl Olandersson, alltid lika välkommen och omtyckt hos oss.
Det var också han som mestadels presenterade programmet, efter att inledningsvis deklarerat sin glädje över att få framträda med storband och framför allt detta. Hans trumpetspel var lika njutbart som alltid och likaså hans sång.
Kvällens konsert inleddes med en härlig version av "Hello Dolly", därpå fick vi prov på fin sång av Karl Olandersson i "If I were a bell". Vidare kan nämnas innerliga sånginsatser av Adora Makokha i "To close for comfort" och "Soul vacation" där också hennes syster solade på tenorsaxofon. Ytterligare välkända låtar att nämna "Chicho, Chicho", "Body and Soul" och "It's al right with me" innan kvällens 158 betalande applåderade fram extranumret "Darn that dream" med ny sånginsats av Karl O.
Avslutningsvis vill undertecknad gärna namnge alla medlemmar i detta storband. Ni kommer säkert att få höra på och om många av dem i framtiden. Kompet bestod av Anita Olandersson på piano, Lars Kristiansson, gitarr, Gustav Sobel, bas gitarr, David Norberg på trummor. Trumpetsektionen bestod av Olle Hedström, Kristian Holm, John-Erik Bentlöv och Adora Makokha, som också sjöng ibland. Också Karl O gästspelade i sektionen vid några tillfållen. Trombonerna hanterades av Hannes Junestav, Erika Ström, Linnea Eurenius och Kent Olandersson. På tenorsax hörde vi Johan Axelsson som även spelade klarinett. På tenor också Akoth Makokha. Altsax spelade Jesper Zelz och Henrik Hedlund och barytonsaxofon Adam Falk. Adam är dessutom tillsammans med Kent Olandersson initiativtagare och musikalisk ledare för kvällens gäster.
Tack för en svängig och omväxlande konsert.
Per Kjellberg
Huskompet: Hasse Ling ts, Tommy Larsson p, Janne Ottosson b, Ingemar Björkman tr.
Det verkar som om vårt jam blir populärare för varje år. Denna kväll kom det gott över 100 åhörare och musikanter. De bjöds som vanligt på en anrättning av lättlyssnade och kända låtar.
Vi har fortfarande lyckan att ha Hasse Ling som Jamgeneral. Han ser till att alla får spela ungefär lika mycket samt att det blir konstellationer som passar ihop. Som vanligt finns också våra gamla huskompsrävar Tommy Larsson, Janne Ottosson och Ingemar Björkman på plats. Dock fick vi inte höra Ingemar Björkman spela trumpet som utlovades i lokaltidningen. Men man kan inte få allt här i världen.
Som vanligt öppnade huskompet och Hasse Ling med två låtar. Det var först I Found a New Baby av Spencer Williams. Därefter följde Basin Street Blues, Basin Street som tydligen är en mörk och skum bakgata i New Orleans.
Sedan kom Olle Nilsson co, Göran Bohlander cl, Nils Olov Sandberg as. De spelade Bye Bye Blackbird och All of Me.
Sedan kom vår mångårige och trogne vän Rolf Friberg med ett helt band, Bröderna Brothers Hot Jazz Orchestra! De träffas regelbundet och äter frukost tillsammans, sedan spelar de till lunch. Bandet för kvällen bestod av Göran Larsén ts, ss, Olle Nilsson co, flh, Bosse Nilsson ts, Olav Holmquist tbn, Bosse Johansson cl, ts, ss, Stig Johansson cl, Dick Nilsson as, Erling Ribbing brs, Rolf Friberg p, Lasse Olsson g, Sven Jocke Johnsson b och Hazze Trum dr. De rev av C Jam Blues och Basin Street Blues.
Nu äntrade Pelle Johnert cl, Nisse Andersson vtb och Horst Hart med sin barytonsaxofon scenen. Dessutom Sven Steneby och Karsten Wedel på piano respektive bas. Vi fick höra I Can´t Give You Anything But Love och Days of Wine and Roses.
Därefter kom Erik Svanholm för dagen klädd i trombone, Anders Lind ts Göran Bohlin cl, Sven Steneby p och Karsten Wedel på bas. De spelade Now is The Time och Lester Leaps In.
Därefter kom Bengt Lindblad tbn, Hasse Ling ts, Nils Olov Sandberg as, Martin Åklint p, Lasse Andersson b och Göran Järvstrand på trummor. De spelade Take the A Train och Don´t Get Around Much Anymore.
Stefan Hammargård på piano och Lennart Sjögren på bas spelade Days of Wine And Roses och I Thought About You tillsammans med Göran Järvstrand på trummor.
Sedan kom huskompet tillbaka och fick sällskap Lisbeth Bäse och Dick Nilsson as. Vi fick höra Whispering och Sakta Vi Gå Genom Stan.
Bröderna Brothers Hot Jazz Orchestra återkom och spelade Creole Love Call och One o´Clock Jump.
Sedan var det dags för Erling Ribbing brs, Horst Hart brs, Sven Steneby p och Lasse Andersson på bas. De spelade Blues In The Closet och Hasse Ling dök sedan upp i Christopher Columbus.
I kvällens sista sättning fanns Anders Lind ts, Nisse Andersson vtb, Erik Svanholm tbn och Lasse Olsson g. De spelade Body and Soul och Perdido.
Efter nästan tre timmars spel utan paus var det nu dags för Grand Finale. För säkerhets skull blev det två låtar som spelades av alla musikanter som var kvar. Det blev Lady Be Good och Satin Doll.
Som vanligt en mycket trevlig kväll med många kända låtar, vissa av dem fick vi höra flera gånger. Vi hoppas att vi har fått med rätt personer på rätt plats och att alla namn är rätt stavade. Hittar ni något fel så kontakta Mats Blomberg så rättar vi. Hans adress finns under fliken kontakta Jano på hemsidan.
Hälsar
Hasse Lehto
Dags igen för den kväll vi vet att många i vår stampublik väntat på. Alltså säsongens tradjazzkväll som ju därtill alltid lockar många andra tradvänner från hela Stor-Stockholm. Resultatet denna kväll blev en glad och entusiastisk publik på sånär 200 betalande.
Kvällens gäster, välkända smokinglirarna Tuxedo Jazz Band, vet ju också hur man vinner en publik. Anförda av munvige klarinettisten Rolf Carvenius blev det full fart från början. Förutom sin härliga ton på klarinetten är Rolf en hejare på att hålla låda, vare sig det gäller att presentera band och repertoar eller dra mustiga historier.
Med sig hade Rolf ett spelglatt gäng, där alla suveränt behärskade en rad olika instrument. Per Dywling, bandets musikaliske ledare, var grym på både kornett, flygelhorn, trombon, barytonhorn och munspel.
Tillkom sånginsatser. Sjöng gjorde även Lasse Höbinger , som dessutom med finess hanterade trombon, gitarr och barytonhorn. Staffan Algell bidrog till totalupplevelsen med spel på banjo, gitarr och klarinett. Stefan Ramnell stod bakom kontrabasen och lät oss också uppleva den imponerande sousafonen. Bakom trummorna satt Peter Stenson och höll takten, sjöng med den äran och plockade fram tvättbrädan ett par gånger.
Alla dessa musiker gav oss en fullmatad konsert med 23 mer eller mindre välkända låtar, flera gånger utbyggda till riktiga shownummer. Några exempel ur spellistan "Canal street blues", "Higher ground", "Wild cat blues", Lousiana 1927", "Creole jazz", "Caravan", Swanee River" och en underbar version av "Big Noise from Winnetka”. Sedan var det dags att gå hem med avslutande extranumret "Goin home'' ringande i öronen.
Slutligen måste nämnas att publiken denna kväll fick en bonus då två genommusikaliska Täbyungdomar uppträdde i pausen. Annie Ternström sjöng med känsla och Martin Åklint spelade piano följsamt och rytmiskt då de framförde två jazzklassiker: "Georgia on my mind" och "There will never be another you". Visade på hopp om fortsatt långt liv för jazzen. Tack!
Per Kjellberg
Monica Borrfors, sång, Gösta Nilsson, piano, Filip Augustson, kontrabas och Jesper Kviberg, trummor.
Jazzklubb Nordost var bland de första att upptäcka Monica Borrfors redan 1979. Året innan hon slog igenom som jazzsångerska enligt Wikipedia. Sedan dess har hon varit hos oss flera gånger och blivit mycket populär. Till dagens konsert kom hela 218 personer för att lyssna på en uppföljare av konserten för fem år sedan ”Monica sjunger Monica”.
Den här kvällen fick vi höra fler låtar som Monica Zetterlund har sjungit med utmärkt samarbete med våra bästa textförfattare. Många av låtarna finns på CD:n Li´l Darlin.
Monica och bandet inleder med Bobby Ericssons ”En gång i Stockholm” med text av Beppe Wolgers. Därefter fortsätter de med annan fin svensk textförfattare, nämligen Olle Adolfsson i ”Regnets sång” (How my heart sings) av Earl Zindars.
Det är fantastiskt att höra standards med svenska texter av t.ex. Lars Forsell ”Vers på Värmlandsfötter” och ”Mitt skepp” (Kurt Weil – Ira Gershwins My ship).
Två mjuka vackra låter ”Höst” baserad på gamla goda Stardust och ”Little green apples” framför Monica med svensk text av Lars Nordlander och Stikkan Andersson.
Man blir lätt nostalgisk när Monica sjunger Tage Danielssons text ”Var blev ni av ljuva drömmar” (Where did they go).
Monicas sång är mycket njutbar tillsammans med underbara musiker. Monica kan verkligen sjunga Monica Z, här finns tillräckligt med likheter för att man ska minnas och olikheter nog för att visa att det är Monica Borrfors som sjunger. Textningen är fantastik. Gösta Nilsson spelar mycket skickligt pianospel. Basisten Filip Augustsson spelar väldigt bra i den lite allvarliga ”Silhouette” (Lars Gullin). Jesper Kviberg har skämt bort oss så många gånger med fantastiskt trumspel och vi blev inte besvikna den här gången heller.
Publiken var varm och nöjd när de promenerade ut i det fuktiga höstmörkret.
Kjell Lövbom
Denna kväll bjöds vi på ytterligare en kväll i den mångförgrenade jazzpalettens tecken. 144 personer lockades till en konsert med offensiv och spännande jazz framförd av två brödra- generationer Agnas. De fyra yngre Konrad på trummor, Kasper på gitarr, Mauritz på kontrabas och Max på piano, har ju många av oss i Jano redan hört på Täby Park Hotel. Speciellt roligt var det att ha dem hos oss så snart efter att de förärats ett av årets Monica Zetterlund-stipendier.
Däremot, för första gången hos oss, hade de med sig sin pappa Urban på trumpet och dennes bröder Joakim också trumpet och Tomas på klarinett och olika saxar. Det var en upplevelse att lyssna till de yngre Agnas Bros samarbete med ett så kompetent blås. Det gjorde kvällen fylld av härligt ensemblespel men gav också utrymme för var och en av de sju att visa sin musikalitet och tekniska skicklighet i diverse solon.
Det generösa programmet byggde till största delen på egna kompositioner. Programmet presenterades växelvis av Tomas och Kasper och denna gång kan det vara intressant att presentera hela programmet, så att ni som var där känner igen låten nästa gång ni hör titeln.
Första set inleddes av Joakims ”Belleville”, Därpå Mauritz ”Puan”, Bill Evans ”Loose Blues”, Urbans ”Minor Flow”, Max ”Skog” och Mats Larssons ”Clockworks”.
Det längre andra set inleddes av Larry Goldings ”Blue Grass”, sedan följde Joakims ”Treklanger”, två låtar av Kasper ”Skäggiga damen” och ”Fabler”, därpå Joakims ”Vårrus”, Kaspers ”Pfefferbett” och Tomas ”Plogarus” där alla sju i slutet utbrast i en massiv sånginsats som visade att de också har röstresurser. Som kontrast avslutades kvällen med extranumret ”Vals till William” en stillsam melodisk vals komponerad av Joakim.
Per Kjellberg
Vivian Buczek vo, Peter Asplund tp, Claes Crona p, Hans Backenroth b, Johan Löfcrantz Ramsay tr.
Vivian Buczek har en imponerande sångteknik som känns naturlig och okonstlad. Hon uppträder också med en stark scennärvaro med nära kontakt med publiken. Tillsammans med Peters fina trumpetspel och bandet bjöd de publiken på en riktigt trevlig musikupplevelse.
Från nya albumet ”Live at the Palladium” som just har ”releasats” efter att ha spelats in på Palladium i Malmö kom en del av låtarna i konserten där Vivian Buczek och Peter Asplund hyllade några av de största vokalisterna och kompositörerna genom jazzens tider i form av sångduetter och soloframträdena tillsammans med Claes Crona Trio.
Konserten startade med John Klenners ”Just friends” och med den stora spelglädjen så verkar bandet vara just vänner och ”trivas på jobbet”.
Anita O´Day hyllades i “Tea for two”.
I Henri Manchinis ”Days of Wine and Roses” får Peter möjlighet att briljera med fantastiskt trumpetspel.
Jerome Kern hade nog blivit förvånad över att hans ”Dearly beloved” hade blivit en samba, men säkert tyckt som publiken att den var väldigt bra.
Vi fick höra fina versioner av Thelonius Monks ”When you need it” och Johnny Mandels ”A time for love”.
En mycket populär kväll med några av våra främsta jazzmusiker som uppskattades mycket av den drygt 200 personer stora publiken.
Kjell Lövbom
Höstens andra kväll på Jazzklubb Nordost bjöd på två attraktioner, dock i något olika format. Först en duo och sedan dubbelt upp, en kvartett. Namnet Reflections hade duon hämtat från en komposition av Thelonious Monk, jazzens Picasso som sångaren Svenolof Svensson så fyndigt presenterade honom som. Denna kväll framträdde Svenolof solo endast ackompanjerad av följsamme pianisten Ulf Schmidt. Men det märktes att han skulle göra sig lika bra som frontman till ett storband och det är där som säkert fler av er sett och hört honom.
Framför allt bjöds på melodier ur den amerikanska sångboken. Några exempel på låtar: "It could happen to you", ”You go to my head", "Some other time" och som avslutning på ett fullmatat set "For all we know". Nämnas bör särskilt Bill Evans "Waltz for Debby" med Beppe Wolgers fantastiska svenska text skriven speciellt för Monica Zetterlund "Monicas vals". Ulf Schmidt fick också tillfälle till ett finstämt solo med "All the things you are".
Efter en snabb omriggning var det dags för två fina set med Tommy Larsson Quartet med Tommy själv i sitt esse som pianist och presentatör. I bandet hördes också Sören Svedestig med en ljuvlig ton vare sig han spelade tenor- eller sopransaxofon. Quarteten fullbordades perfekt av Micke Eriksson på basgitarr och rutinerade Arne Elsén på trummor. Undertecknad som hört kvartetten flera gånger tycker att de blir bara bättre och bättre.
Programmet var mycket omväxlande med både egna och andras kompositioner. Som första låt kom Horace Silvers "S:t Vitus Dance" och sedan följde bland annat ett par nummer av bandets svenske favoritkompositör Lars Jansson "Mer människa" och" Compassion". I första set ingick också Tommys egna "Tankar och funderingar" och två låtar av Benny Golson. Andra set inleddes med Lars Gullins "Fine together". I övrigt ingick bl.a. låtar av Lars Jansson, Tommy själv och saxofonisten Sören Svedestig kallad "Sörens senaste". Nu var klockan så mycket att Tommy tyckte att det var passande att avsluta med Cedar Waltons "Midnight waltz". Då kändes det som de 123 i publiken verkligen fått en upplyftande kväll.
Per Kjellberg
Claes Janson vo, Klas Lindquist as, cl, Micke Skoglund p, Hans Backenroth b, Calle Rasmusson tr.
Så har vi då kört igång höstsäsongen. Och drygt 180 förväntansfulla åhörare dök upp med gott humör och stora förväntningar.
Vad är jazz? Cornelis Vreeswijk? Evert Taube? Hasse & Tage, Beppe Wolgers? Ulf Lundell? Bellman?
Svaret är javisst, självklart om deras musik framförs på det sätt som Claes Jansson gjorde.
Våra svenska kompositörer till trots så öppnade Claes med en ”riktig” jazzlåt, ”Blues on the Highway”. Den var skriven av Jerome Richardson.
Sedan följde en lång rad välkända låtar av ovanstående svenska låtskrivare.
Första set avslutades med ”When You´re Smiling” ett välkänt stycke som har sjungits av de flesta jazzsångare genom åren. Den första som gjorde den berömd var dock Louis Armstrong.
Andra set inleddes med ”Big City” av Cannonball Adderley. Sedan följde ännu en lång rad av välkända svenska låtar. Bland annat den inte helt vanliga ”Tango i Nizza” av Evert Taube. Enligt Micke Skoglund var den en fortsättning på Frithiof & Carmencita, fan tro't.
Setet avslutades med en ”scat” version av ”All of Me” och då svängde det duktigt. Vi fick också flera tillfällen att höra, som vanligt, många fina soloinsatser av de övriga.
Publiken krävde ju självklart ett extranummer och det fick vi naturligtvis. Och lika självklart blev det ”Har du kvar din röda Cykel?”
Hasse Lehto
Uppdaterad 2024-09-30