Galleri

Vi brukar ofta säga, när jag talar om våra unga, uppväxande genier inom den ädla jazzmusiken, att jazzens framtid är säkrad. Och vi menar det.

Men en väsentlig del av orsaken till det är våra seniora musikers föredöme, inspiration, förebild och enorma energi och rutin. Musikalitet, alltför enkelt uttryckt, egentligen.

I Johan Stengård Big Band har han samlat några av de främsta av dessa geniala förebilder och det visade de upp i kväll.
Med sig som solist hade Johan Patrik Lundström som tolkade bland andra Frank Sinatra och Sammi Davis jr supersnyggt, men också gav oss ett smakprov på "Patrik före jazzen”, form av några lysande första strofer ur Queens Bohemian rhapsody. 

Lång konsert, två timslånga set med otroligt varierat innehåll hur den mer kända amerikanska repertoaren, så som All of me, Sweet Georgia Brown, Birth of the blues och ”självklart” New York New York som avslutningsnummer, men också väldigt trevliga och humoristiska mellansnack och anekdoter från kapellmästaren Johan som verkligen såg ut att trivas.

Jag behöver kanske inte tillägga att det var en av våra riktigt minnesvärda kvällar. Publiken i högform och bandet likaså.

Men jag göra det ändå. Toppenkväll på alla sätt!

Håkan Mossberg

Galleri

Alexander Lövmark (sång),  Carl Bagge (piano), Arvid Jullander (bas), Axel Mårdsjö (saxofon) och Adam Ross (trummor).

Det var ett sant nöje att få presentera Alexander Lövmark, en för vår publik ny manlig jazzsångare. På tjejfronten är det gott om begåvningar, kul att även en kille ger sig till känna och det med besked i denna genre. Konserten var mycket populär och det fanns besökare som fick tankar till engelska jazzsångare som Jaimie Cullum och Georgie Fame.

Det är inte svårt att förstå att Alexander tilldelades Monica Zetterlund stipendium 2021 och det ska bli spännande att följa honom. Jag ser fram mot den nya CD som kommer till hösten med bland annat musik från konserten.

Efter paus hyllade Alexander sång och dansmannen Sammy Davies i St Vitus Dance. Vi fick höra en fin avskalad version av Take the A-train samt ett extranummer i form av Wrap your troubles in dreams.

Det här var sista kvällen med MiaLii som ansvariga i Café Traversen. Vi tackar för ett mycket gott samarbete och önskar dem lycka till på Vallentuna Golfklubb. Till vår sista konsert för säsongen med Johan Stengård Big Band hälsar vi Anna-Karin Rundén och Maths Nilsson, som har tagit över Kulturhuscaféet och Café Traversen, välkomna.

Kvällens musik i Traversen

Innan konserten spelade det stora förbandet Ljudvallen från Kulturskolan i Café Traversen. Det unga bandet bestod av 15 elever i 11-årsåldern på instrumenten trumpet, euphonium, slagverk, saxofon och klarinett med lärarna Amelie Tesch, Magnus Broman och Dicken Hedrenius.

Givetvis inbjöds eleverna att tillsammans med sina föräldrar få lyssna på kvällens huvudkonsert i teatern.

Kjell Lövbom

Galleri

Eskil Larsson – Tenorsax, Jonathan Erlingsson – Piano, August Eriksson – Kontrabas, Albin Eklund - Trummor 

Årsmötet i Vallentuna kulturhus var avslutat och kaffet var uppdrucket. Då bjöd Albin Eklunds kvartett in till konsert! En konstellation som var ihopsatt just för denna kväll. Samtliga medlemmar i bandet studerar vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Kontrabasisten August Eriksson är tillsammans med pianisten Jonathan Erlingsson i full färd med att slutföra sina examensarbeten. Bandledaren Albin Eklund vid trummorna och Eskil Larsson vid tenorsaxofonen är båda förstaårselever.

Första låten är “Bag’s Groove” skriven av vibrafonisten Milt Jackson. August Eriksson vid kontrabasen inleder själv med en längre introduktion, bluesigt och svängigt! Sen faller resten av musikerna in och vi är i gång. Temat presenteras och musikerna tar i sin tur ett varsitt solo. Jag spanar runt på läktaren och ser hur publiken subtilt gungar med när bandet svänger på scenen. Det märks att samtliga musiker har studerat traditionen väl, och det är med stor vördnad som de framför musiken. Jonathan Erlingsson vid Pianot sträcker ut vingarna över pianots alla tangenter och vi hör influenser från både Oscar Peterson och Red Garland.

Förutom ett fantastiskt trumspel bjuder Albin också på underhållande mellansnack där låtar presenteras och anekdoter berättas. Värt att nämna är hans berättelse om att han är 3:e generationens elev till den legendariska trumslagaren Max Roach som också får ett trumsolo tillägnat till sig under låten “Parisian Thoroughfare”, skriven av pianisten Bud Powell.

Eskil Larsson vid tenorsaxofonen måste också nämnas som någon att hålla utkik för i framtiden. Smakfullt spel både vid temapresentation och solon. I mina öron hör jag influenser från Stan Getz och John Coltrane.

Jonny Ek

Låtar som spelades: Bag’s Groove, Bluesette, Parisian Thoroughfare, Embraceable You, Wahoo (Perdido), Bloomdido

Galleri

Frida Öhrn sång, Carl Orrje p, Patrik Boman b, Jesper Kviberg tr

Frida Öhrn och The Blue Sounds gästade JANO och Vallentuna teater den 13 mars och bjöd publiken på en magisk kväll. Det var ett varierat program med stilar alltifrån jazz och latinska tongångar till gamla svenska schlagerpärlor.

Det är en njutning att se och höra Frida. Hon har den mycket goda egenskapen för en sångare och artist att obehindrat kunna röra sig mellan genrerna och fånga publiken. Med en röst som berör tar hon sig an och levererar det djupa och känslomässiga i ”Cry me a River, Visa från Utanmyra och Smile”. Det hettade även till och tempot höjdes i ”Let the good times roll” då vi förutom sången även fick höra hur skicklig hon är på munspel i ett härligt solo.

The Blue Sounds som ackompanjerar Frida består av Carl Orrje på piano, Patrik Boman på kontrabas samt Jesper Kviberg på trummor. Var och en skickliga musiker som tillsammans med Frida är en konstellation på mycket hög musikalisk nivå. Samspelet, musikaliteten och spelglädjen var uppenbar och Frida hyllade samarbetet dem emellan i pratet mellan låtarna.

Det ordinarie programmet avslutades med en ”Månskenspromenad” och publikens entusiasm lockade fram ett extranummer som blev ”Dream a little dream of me” där publiken fick backa upp Frida med lite allsång. Frida och bandet tackade därefter publiken för en fin konsert till rungande applåder.

Thore Flygel

Galleri

Erik Söderlind g, Lars Jansson p, Niklas Fernqvist b, Paul Svanberg tr.

Erik Söderlind / Lars Jansson quartet intog den 27 februari scenen på Vallentuna teater och serverade kvällens publik ett välsmakande program med eget material. 

Lars Jansson uppvisade en lekfullhet och melodikänsla när fingrarna gick loss på klaviaturen. Detta märktes som exempel när han hyllade sin lekfulla sonson i låten ”Anybody home”. Ett livfullt och sprudlande stycke med mycket spring i benen, vilket Lars gav uttryck för i halsbrytande solon samt med ett fotarbete värdigt en fullblodssprinter. Hade inte den gode Lars haft flygeln framför sig misstänker jag att han givit sig iväg framåt i full fart. 

Erik Söderlind bjöd i sin tur på sköna egna kompositioner och visade vilken skicklig gitarrist han är. Erik har en härlig känsla och uppvisar ett säkert fingerspel, så säker att han med lätthet i ett par nummer vågade sig på att justera stämskruvarna. 

Samspelet och spelglädjen mellan Erik och Lars var uppenbar. Det gick inte att ta miste på det när man såg leendena och nickarna de gav varandra. Publiken fick verkligen uppleva ett musikaliskt möte i en konstellation som levererade. Niklas Fernqvist på bas samt Paul Svanberg på trummor bidrog med ett antal fina soloinsatser som knöt ihop säcken och bidrog till en skön musikalisk totalupplevelse på mycket hög nivå. Kanske i världsklass? 

Hur som helst så var det en mycket nöjd publik som tackade kvällens musikanter med rungande applåder.  

Thore Flygel

Galleri

Mimmi Gunnarsson - Sång, Erik Tengholm - Trumpet, Björn Bäckström - Saxofon och Klarinett, Jonny Ek - Piano, Johan Tengholm - Bas, Oscar Johansson Werre - Trummor

Det kan mycket väl vara första gången i Janos fyra decennier långa historia som leverantör av jazz för verkliga connoisseurer, som man från scenen fick höra en ljuv och mild röst sjunga fram en beställning av en grisfot och en flaska öl. Vad vet jag, som ännu inte vuxit i trainee-mössan utan ännu går och insuper allt jag kan för att lära mig.

Några saker har jag snappat upp i alla fall och de leder mig till slutsatsen att vi i söndags fick framför oss något speciellt. Något annat speciellt alltså, för egentligen hade vi ju gått och väntat i över ett år på att The Hebbe Sisters äntligen skulle komma. Och så blev storasyster Emelie sjuk och systrarna fick ställa in och skjuta fram sin konsert.

Men tillbaka till grisfoten, vad jag lärt mig och något speciellt.

Jag har insett att ibland ser och hör man inte vad man tror att man ser och hör. Vi tänkte nog då att vi ser och hör en kvinnlig solist kompade av en kvintett suveräna musiker. Men egentligen såg och hörde vi en jazzsångerska med en ljuvlig röst smyckad med toner av några av jazzens största röster. Och med henne fem fantastiska solister som lyckligtvis råkat komma samman och bilda ett band.

Samtliga fem gjorde solon som kom oss att tappa andan och Mimmi fick orden i ”Pigfoot and a bottle of beer” att framkalla samma känsla som man får när man går barfota i daggfuktigt gräs… på sådana där groblad, ni vet. Det vill säga om man, som jag, tycker att det är superhärligt och inte otäckt alltså.

Det var väldigt roligt att höra allas kommentarer när pausen inföll efter första set.
- Hon har Billie i sig någonstans, sade en av våra kvinnliga besökare.
- Suveränt, sade någon… vilken tur att jag tog mig hit och fick uppleva detta (luftfuktigheten hade slagit nya rekord på vägen dit)

Och så fortsatte det.

Mimmi and The Original Blue tog oss helt enkelt med storm.

Håkan Mossberg